Oavsett om du uppskattar museibesök eller inte så har du säkert inte undgått att porträttmålningar från olika tidsepoker skiljer sig åt markant. Vi talar då inte om den abstrakta konsten utan om riktiga porträttmålningar som försöker avbilda en person på ett autentiskt vis. Om vi ser på porträtt från nationalromantiken eller dagens konst så är det oftast som så att ansikten faktiskt liknar den verkliga personen. Om du istället vänder blickarna tillbaka till 1600- eller 1700-talet så är det en helt annan melodi. Detta för att skönhetsidealen skulle uppfyllas till den milda grad, inte minst hos kvinnan men även en stor del hos män. Det kan faktiskt liknas lite vid dagens retuschering med Photoshop för att få folk att tro att det var så man såg ut.
1600-talets enorma kragar och strama ansiktsuttryck
Det var inte direkt några mjuka uttryck man såg i ansikten på 1600-talsporträtten. Ändå var det under den här tiden som modet för första gången började komma in i bilden – något som ofta märktes av. Under 1600-talet hade man ännu inte lärt sig att rita tredimensionellt, det vill säga rundningar och bakgrunder såg platta och orealistiska ut. Mycket av målarkonsten utvecklades dock under detta sekel och tekniker lärdes ut framför allt vid holländska och flamländska konstskolor. Eftersom mycket inspiration började komma in i konsten under 1600-talet med alla upptäcktsresande och andra länders inflytande, var det mycket som skedde i konstens väg härifrån och framåt.
Porträtt och skönhetsideal i 1700-talskonst
Under 1700-talet blev det oerhört populärt att sminka sig, dock med tveksamma konsistenser och material som bly, arsenik och allt möjligt giftigt som skapade sår och fläckar på huden. Eftersom man sällan tvättade sig så tillhörde loppor och löss vardagen. Peruker var vanligt för att dölja håravfall och rent ut sagt äckligt och fett hår. Annat är det idag när du kan göra hårtransplantationer och fixa till frisyren hos frisörer och kliniker som Nordic Hair med flera.
Läpparna skulle vara små och rosa, ögonen stora och pannan hög. Att vara smal var något som tydde på fattigdom så valkar och runda former var kutym och porträtterades alltid, oavsett hur den verkliga människan framför tavelduken såg ut.
Porträtt under 1800-talet
Under senare hälften av 1800-talet började porträtten bli lite mer realistiska. Dock avbildades kvinnan fortfarande som blek och ganska bräcklig med så smal midja att man led andnöd bara man tittat på tavlan. Kvinnor snörde in sig i korsetter tills de blev svimfärdiga och tavlorna gjorde inte direkt att trenden avstannade. Stora hår med otroliga uppsättningar var vanligt och ofta var man tvungen att använda löshår och peruker även här.
Nutida porträtt
Dagens porträtt kan vara lika realistiska som de kan vara abstrakta och ofta handlar det om att visa själen i människan bakom. Dagens konst har inga regler och skönhetsidealen behöver inte tvunget synas i ett porträtt. Provokation, nytänkande och intressanta tekniker i mix kan kännetecknas i många moderna avbildningar.